Orkar ingenting, vill inte göra någonting, vill bara försvinna för ett tag men endå inte. Dagar har gått även veckor men det är fortfarande dig jag tänker på. Varför finns du kvar? Varför finns du kvar i mina tankar på de sättet? Du gör mig både glad och ledssen på samma gång och jag vet inte var jag ska ta vägen, vet inte vad jag ska säga. Man sitter bara och uppreppar ord för ord. Gråter sig till sömns, hoppas på det där lilla sms:et som gör en så glad. Men man vet att det aldrig kommer och då gråter man lite till.
Ett leénde på läpparna har du och jag vill mer än att le tillbaka. Vill bara stå där framför dig och säga hur jag känner, hur jag mår, hur mycket jag fortfarande tycker om dig och känna en tår rinna ner för min kind. Bara ge dig det där sista.
Jag vet det är svårt. Alla känslor kommer tillbaka så fort man ses. Men mina har inte försvunnit än. Jag vet jag säger till mig själv du kommer att klara det här Paulina det vet du, men man känner sig endå tveksam. Känns som om man sitter och ljuger för sig själv, det kanske jag gör?
Det finns nu, det finns då, det finns sen om du vill
Men det finns inget annat att hålla sig till
Och allt blev så mycket och kvoten är full
Så för din, för min, men inte för kärleks skull