Säg någonstans på mig det inte är fel. Det är fel över allt. Allt är bara fel, fel, fel. Aldrig rätt. Vad man än säger eller gör så är det fel. Konstigt att man inte vill vara hemma på helgerna och kommer hem sent på vardagarna, gör allt för att slippa vara hemma. Fan vad trött jag är på det här. Kan inte stå ut med alla kommentarer och allt tjat längre. Jag har tillräckligt med problem, jag behöver inte mer. Men det är såklart jag som ska ändra på mig. Jag glömde det. Såklart det måste vara jag, vem annars?
Fan, vill bara skrika rakt ut. Har ingenting att gråta för, absolut ingenting. Varför ska jag göra det när jag mår bra?
